Falu Fri meets India

Tillbaka på hotellet efter sista dagen på organic farming. Dagen inleddes med besök på två ekologiska bondgårdar och det var jättespännande att se det, som organic farming talade om, i praktiken. Besöken var guld värda för Nora, Per och Moas projektarbete, som nu verkligen går framåt. Tyvärr kunde stackars Per inte följa med ut idag utan vår sjukling, som nu mår mycket bättre, stannade på hotellet.

Organic farming var kanske inte riktigt vad vi hoppades på då organisationen inte är en organisation utan ett företag. Deras forskning är ändå spännande och många trevliga och på företaget anställda ungdomar var väldigt intressanta at prata med. Diskussionerna rörde allt ifrån jordbruk till hur det gick till när ungdomarnas livspartner skulle utses av deras föräldrar.

Sedan kan vi också konstatera att Moas mormor har rätt på frågan att det är billigt att leva i Indien. Förbryllad har Paula kollat över sin ekonomi och insett att hon hittills inte ens spenderat 500 kronor i privata utgifter! Bara för det gick hon, Åsa, Helena och Ylva och handlade på ”Mega store” där vi börjar bli stamkunder. Per fick till och med erbjudande om att bli medlem. Att tillägga är han väldigt populär hos expediterna! Man kan köpa en turkos ”korta”, 4 liter vatten, 1 påse chips, chocolate chip cookies och salta kex för ca 50 kronor. Billigt, we like :D !!!

I morgon lämnar vi Indore och vi vet inte hur det blir med Internet uppkopplingen från och med då. Bli inte oroliga om vi inte skriver. Vi har det jättebra! Nästa stop blir Jabalpur och sedan Kanha national park. Indores galna trafik och folkliv glömmer vi aldrig men det känns bra att hoppa på ett tåg mot nya äventyr i detta färgstarka land. Hoppas vi kan skriva snart. Förlåt oss för avsaknaden av bilder. Packning står på programmet!

//Paula och Britta

Just nu ligger vi och slappar på hotellet efter den konstigaste dagen hittills. I tre timmar satt vi och lyssnade på en biodynamisk odlare (eller självaste hippie-Jesus som Paula valde att döpa honom till) som kallade sig själv ”den upplyste”. Han upplyste oss om att vi inte kunde hitta lycka genom familj och vänner, utan enbart genom att bli ett med universum och lyssna till vårat inre. Han berättade även att om man vattnade växter med vatten som man sa ”dumma vatten, jag hatar dig” till så skulle växten inte må bra. Om man däremot vattnade den med vatten som man sa ”jag älskar dig fina vatten” eller något liknande till så skulle växten må alldeles utmärkt. Hippie-Jesus i våra hjärtan säger vi bara!



Vi måste även nämna att vi numera finns på den lokala dagstidningens framsida. Även Indores tv-team jagade oss med det blev avblåst i sista stund. Än har vi inte kommit underfund med om vi gillar kändisskapet eller inte. En liten parentes är i alla fall att vi har fått en förståelse för kändisarnas misstänksamhet till journalister. Berättar man en sak publiceras något annat…



Rubriken lyder: ”Vi är inte här för att forska, utan vill uppleva den indiska kulturen”. Helt tvärtemot vad vi sade.

/Hela gruppen

Söndagen spenderades på Barli. Den började med att Paula och Malin gjorde sina experiment på solkokarna, vilka var mycket lyckade. Efter en lunch som, som alltid, var lagad på solkokarna blev vi visade de hantverk som flickorna på Barli själva hade gjort. Malin, Paula, Åsa och Helena köpte varsin sari och vi andra köpte väskor och annat. De indiska flickorna blev helt hänförda när de nyblivna sariägarna ville ha på sig sina kreationer. Det slutade med att alla fick varsin bindi (prick i pannan) och otaliga kort togs.


 

Därefter hade vi en helt oplanerad eftermiddag framför oss. Hotellchefen tipsade oss om att ett av de närliggande hotellen skulle ha ett fejkbröllopp, vilket vi tyckte lät kul. Så här i efterhand kan vi säga att det var en ”once in a lifetime”-upplevelse. Fejkbrölloppet var egentligen någon slags matfestival, där man kunde prova mat från hela Indien. Om vi tyckte att vi hade ätit stark mat innan så var det ingenting mot maten där.

Vi satt i mitten av de runt 20 matstånden på rosettbeklädda stolar och blev konstant uppassade av servitörer som ville ge oss neonfärgade drinkar, fyrverkerier sprakade och smällde rakt ovanför våra huvuden, ur högtalarsystemen strömmade superhög, indisk musik från den levande orkestern, indier kom fram och ville ta kort på oss – allting var galet! Efter middagen kom två indiska kvinnor fram till oss och bad oss följa med dem. Vi gjorde som de sa och blev framledda till ett stånd där man kunde få tatueringar målade. Villigt sträckte vi tjejer fram händerna, som genast blev prydda med färgglada, hennaliknande tatueringar. Det vill säga alla utom Nora, kärringen mot strömmen, som lyckades få en stor färgblaffa ditkletad på armen istället.

Efter att ha snurrat några varv på en upphöjd platå med ett bröllopspar i plast och en väldigt exalterad indier (som lovade att karusellturen skulle få oss gifta) och en fotosession uppe på tillställningens scen, blev det således dags att traska hem och vi trodde naivt att äventyret var över. Men icke sa nicke, det första vi ser och hör när vi kommer ut från fejkbrölloppet är ett sprudlande, sprakande ofejkbröllopp, dit vi såklart blir invinkande. När de ville att vi skulle upp på scenen för att hälsa på brudparet blev det dock för mycket, så då smet vi tillbaka till vårat lugna hotell. Det blev helt enkelt en innehållsrik och rolig dag för oss alla!

Uppdatering om dagen idag kommer förhoppningsvis ikväll!

/Moa, Ylva, Nora och Per

Äntligen tillräckligt många timmars sömn i en säng som inte rör på sig! Idag vaknade vi upp till biltutande från den trafikerade vägen utanför hotellet där vi bor och till helvita toastmackor. Efter att vi åtnjutit denna fiberrika frukost gick vi tillbaka till vår oas, Barli Institute, för en till dag bland solkokare och (nästan) ekologiskt jordbruk.



Efter det tog vi tre taxibilar ner till centrum av Indore. Vi hade förväntat oss en liten stad i typ Falunstorlek men när vi kom hit fick vi reda på att det bor ungefär 2,5 miljoner människor i denna, med indiska mått mätt, småstad. Vi blev avsläppta i mitten av alla marknadsgator och där började vi strosa runt. Så fort vi klev ur taxibilarna vände sig alla om och stirrade på oss och det var ett antal tiggarbarn som följde efter oss.



Vi gick förbi en otroligt vacker matmarknad där de byggt små pyramider av de frukter och grönsaker som såldes. Efter en timme hade vi fått nog av att strosa, både för att det var jobbigt att behöva avvisa de gatubarn som förföljde oss och för att avgaserna stack i våra ögon och halsar. Nu var frågan hur vi skulle ta oss hem, vi visste inte var vi var och kunde därför inte ringa en taxi. Efter ett tag såg vi något som skulle kunna vara en taxistation och efter förhandlande med chaufförerna betalade vi 100 rupies, dvs mindre än 20 kronor, och klämde in oss i en liten, liten minibuss. Den var gjord för kanske sex personer och vi klämde ihop oss tio stycken.



Då ska man också komma ihåg att trafiken i Indien inte är att leka med, det är en nära döden upplevelse varje gång man behöver korsa en gata. Tack och lov kom vi levande fram till hotellet.



Nu blev det just strömavbrott, alla lampor släcktes och våran livsnödvändiga AC stängdes av. Tack och lov fixade nån liten indier det hela genom att trycka på någon knapp ute i korridoren. Nu är vi snart påväg för att hitta någonstans att äta middag på. Vi är alla hungriga och hoppas på att hitta en utsökt liten restaurang här i närheten.

 Hälsningar från hela gruppen!

 / Nora Ylva Per

Vi har nog slagit rekord i antalet filmer pa ett plan. Fyra stycken ar ingen darlig siffra, pa manga stallen runt om pa planet satt vi aven och grat en tar at "My sister's keeper". En bra film, som kanske inte passade pa ett plan. Nar vi landede mottets vi av en varmebolja utav desslike. Pa vagen till hotellet akte vi forbi en del av mumbais slum. Vi marker att vi inte ar hemma. Inatt har vi sovit pa ett fint hotell och idag tar vi taxi till mumbai city! Redo att mota 19 miljoner manniskor?!

//Britta & Malin

Gruppens strörsta nervvrak, det vill säga jag, sitter just och ska trycka i sig en pizza (jag laddar med så mycket extra fett som möjligt för att undvika att tyna bort vid eventuell magåkomma där nere) innan hon ska hinna med en buss mot Falun som går om en halvtimme. Nämnde jag att pizzan inte ens är i ugnen än? Jag är antagligen den som har varit mest nervös inför resan, men jag måste säga att jag har haft en underbar natts sömn och efter peppande prat med mormor som nyss var på besök känner jag bara att nu kör vi! Släng ut mig på planets ena vinge och jag kommer att klamra mig fast så in i satan så att jag kommer fram till det där currylandet någon gång (jag skulle verkligen inte klamra mig fast för att slippa en väldigt skräckfylld och oangenäm död, utan BARA för att få uppleva Indien igen). Hur som haver, jag kanske ska komma till saken. Jag pratade som sagt var just med min älskade lilla mormor och hon föreslog att vi skulle lägga upp reseprogrammet här på bloggen. Jag tyckte att det var en ypperlig idé, så här är det: 

Hela förra veckan har gått åt till att ladda inför Indien. Vårt projektarbete har verkligen fått ligga i fokus de senaste dagarna. Själva projektet går ut på att jämföra vedeldning med matlagning på solugn. Vi kommer att undersöka effektiviteten och ställa dem emot varanda i ett miljöperspektiv. Sedan ska vi även intervjua människor som bytt från vedeldning till solugn, och se om de har märkt någon hälsoförändring. Vi är helt övertygande om att projektet är "i tiden". Titta bara på artikeln i SVD idag ( http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3672099.svd)

 Förra veckan träffade vi den indiska forskaren Tara. Han berättade så otroligt mycket spännande saker om solugnnar, alternativa energikälllor i Indien, och vilka problem samt möjligheter landet står inför just nu.

 I fredags fick vi äntligen träffa på en riktig solugn och leka högskolestudenter på Högskolan Dalarna. Tack Pers pappa, Mats, för att du tog emot oss! Det var verkligen kul att se hur tekniken fungerade på riktigt. Långt in i ett laboratorium, med neddragna persienner en regning dag, fick vi möta solen. En konstsol som möjliggjorde experiment som eftersträvar verkligheten.
  
Malin och Paula- projekt solugn